30 minuter spenderades idag på att lära Rut stå på händer. 30 minuter. Jesus vad jag älskar denna hund. Nyper mig i armen. Kan detta vara på riktigt? Kan hon vara såhär bra?

Upp och hoppa blåbärssoppa. Löparskorna styr nu mot Gärdet. Rut ska alltid med.

Igår efter jobbet tog jag mig hem och hann precis kasta i mig en grape för att sedan knyta på mig snabbaskorna, koppla Rut och knata ned till Hagaparken.
Väl framme i Haga tittade jag ut över vattnet och den klarblå himlen och log. Vi skulle ta den långa sträckan på 3 timmar idag.
Vi köttade på bra och redan efter en halvtimma kände jag att detta tog på varenda jäkla muskel. Underbart.
När vi var 1,5 in på spåret och 1,5 timmar tillbaka till civilisationen kom första regndroppen. Jahapp. Vi fortsatte fram genomblöta från topp till tå och gjorde det dessutom galant. Snyggt av oss.
Vi är ett bra team, jag och Rut. Föralltid.

Jag och Rut knatade ned till Hagaparken för en rask PW med fröken Reutercrona. Nu ligger vi båda två nyduschade, mörbultade och helt döda i sängen.

Något som gjort mig lite smått lyrisk ikväll är att sommaren faktiskt inte är över än. Jag och Lisa funderade på att ta oss ett dopp när det var dags att avrunda promenixen. Doften av grillat som låg som ett tunt täcke i början av Haga spädde på den idén rätt rejält.
Och för stunden, nu som jag ligger i sängen och vänder blicken ut genom fönstret ser jag att en familj plockar in disken efter att ha avnjutit en familjemiddag på balkongen.

Sommar, du är för fin. Åh vad jag tycker om dig.

Vid tio var vi på plats i Gubbängen, det var dags för en rejäl omgång ringträning.
Rut svepte glatt fram längs ringens kanter till en början. Solen sken starkt på oss och det dröjde två timmar tills den tagit musten ur Rut, som också var proppmätt efter all belöning. Hon sa i princip tack för mig nu är jag färdig. Jag förstår henne. Det var dags att kliva ur ringen. Det sista jag vill är att tjata ut det, vill inte att hon ser det som ett jobbigt/påfrestande/tråkigt moment. Lägger alltid ned när det är som roligast.

Men de två timmar med fokus vi fick var mycket givande och jag konstaterade att det jag behöver öva på mest är traven - utan kontakt. Vi fortsätter långsamt framåt tillsammans.

Underbart att få jobba med henne.

Jag och Rut sitter och väntar på tunnelbanan.
Vi är på väg ut till Lidingö för att ta oss an en soft coated wheaten terrier som heter Zingo.
Taggad till tusen.